1[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. Det himmelska anspelar också på det andliga och det jordiska det materiella. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen, vilket resulterar i ”krökta rum”, se 2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.]I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
2Jorden (materien) var ännu öde (formlös – hebr. toho) och tom (omätbar – hebr. boho), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder ”vattengöraren” och tyska wasserstoff betyder ”vattenämnet”, osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen ”vattengöraren”. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1-2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.] [Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas ”et” på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, ”alfa och omega”, den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!]
3 Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus” – och det blev ljus [över jordens yta].
4 Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång].
5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad). [Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet ”första” används grundtalet ”ett” (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första ”hela dagen” som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet ”dag” (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag). Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.] [ Skapelsedagarna Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan: • Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra. • Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv. • De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana. Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är ”den dag” (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för ”när” eller ”om” (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med ”det blev kväll och det blev morgon” vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.]
6 Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.”
7Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen. Och det skedde så.
8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim). Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder ”där” och då blir betydelsen ”vattnet där (uppe)”. En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen ”eld-vattnen” (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dual-formen och översätts därför ibland som ”himlar”, se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]
9Och Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda).” Och det skedde så.
10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav. Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
14 Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) som skiljer (separerar) mellan dag och natt, låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,
15och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden”, och det skedde så.
16Och Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två stora ljusbärarna, den större [solen] för att råda över dagen, och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]
17 Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
18 för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [Vers 14-18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sa och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
25Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asah)markens djur efter sitt slagoch boskapsdjuren efter sitt slagoch allt som kryper på marken efter sitt slag.Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
26Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) överfiskarna i havetoch fåglarna i himlenoch över boskapsdjuren.Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden.”[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural ”låt oss” är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns ”råda” vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
27Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild,till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.Man och kvinnaskapade handem.[Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av ”man och kvinna” och ”dem”, konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
28 Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över havets fiskar och över himmelens flygande varelser och över allt levande som rör sig på jorden [torra land].”
29Och Gud (Elohim) sa: ”Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
31 Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jfr vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det ”dag den sjätte” och ”dag den sjunde” (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]