12Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.”[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.]
15Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
16Han [Aron] ska tala för dig [vara din talesman] inför folket, och det ska ske, att han ska vara din mun, och du ska vara som en gud (elohim) för honom.
17Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen.”
18Mose gick hem till sin svärfar Jetro (hebr. Jitro) och sa: ”Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever.” Jetro sa till Mose: ”Gå i frid (var välsignad).”
19 Herren sa till Mose medan han var i Midjan: ”Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre.” [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamon dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
20 Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2-4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds (Elohims) stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sig sin familj för detta uppdrag, i 2 Mos 18:1-6 skickar han hem dem.]
21 Herren sa till Mose: ”När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
22Du ska säga till farao: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.’ ” [Texten i vers 22-33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
24Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har ”honom”. Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.]
25Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sa: ”Du är min blodsbrudgum.” [Hebreiska ordet för ”strök” är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna ”stryker” lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.]
26När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sa Sippora ”du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen.” [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9-14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]