1Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna [hennes namn var Eunike, se 2 Tim 1:5; 3:15], men hans far var grek. [Timoteus var alltså jude till födseln, men hade inte blivit omskuren.]
2 De troende (bröderna och systrarna) i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus.
3 Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
4När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt.
5Församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.
6Sedan tog de [Paulus, Silas och Timoteus] vägen genom Frygien och Galatien [norrut], eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att [gå rakt västerut och] förkunna ordet i Asien.
7När de närmade sig Mysien försökte de ta sig till Bithynien [nordost om Mysien], men det tillät inte Jesu Ande. [Sedan de blivit hindrade två gånger på ett gudomligt sätt, fanns det nu bara en möjlighet kvar – att fortsätta västerut längs med sydkusten av Marmarasjön.]
8 Så de reste genom Mysien ner till Troas. [En kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städerna med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen.]
9På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sa välkomnande): ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!” [Hur kunde Paulus känna igen att det var en makedonier? Det fanns skillnader i kläder och stil mellan olika folkslag. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen – mannens utseende, frisyr, kläder och tal – gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]
10 När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. [Här skiftar berättelsen från ”de” till ”vi” för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Paulus, Silas och Timoteus förstår att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken på att de skulle vidare västerut!]
11Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad]. [Staden Neapolis, som betyder ”den nya staden”, låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I Apg 20:6 tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.]
12Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni. [Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.] [Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detaljerade beskrivningen av staden och från ”vi-sektionerna” som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.] [Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats (gr. proseuche) som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.]
13 På sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.
14En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus talade.
15När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sa hon: ”Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus.” Hon övertygade oss [de fyra missionärerna] att stanna (hon gav sig inte).
16En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade [under inflytande av] en spådomsande (gr. python) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå.[Denna unga flicka hade ordagrant ”en python-ande”. Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.]
17Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!”[Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket ”den högste guden” var i den här delen av världen Zeus. Även ”en väg till frälsning” var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av ”frälsare”. Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.]
18Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sa till anden: ”Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Kristi) namn att lämna henne!” I samma ögonblick for anden ut.
20De förde fram dem till domarna och sa: ”De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar
22Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas.
25Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem.
31De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.”
32 De förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.
33 Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras [blodiga] sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj.