1Så kom ihåg din Skapare i din ungdom. Innan de svåra dagarna kommer [då du blir gammal och får krämpor och smärta], de år som du säger: ”Jag har ingen glädje.”
7Då stoftet [kroppen] återvänder till jorden som den en gång kom från, och anden [livsanden som Gud blåste in i människan, se 1 Mos 2:7] återvänder till Gud (Elohim) som gav den.
12 Och dessutom, min son, låt varna dig, det finns inget slut på bokskrivandet, och mycket studerande tröttar ut köttet (kroppen).
13 Slutordet – när allt (helheten av allt) har avhörts [sammanfattningen när vi har tagit till oss hela budskapet blir då]: Frukta (vörda) Gud (Elohim) och håll hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot), för detta gäller alla människor. [Sista raden lyder ordagrant ”detta är alla/hela människan” och kan tolkas som att ”det gäller alla människor” (Rom 3:29), ”det är alla människors plikt” eller ”detta är allt som är viktigt för människan”. I nästa mening återkommer ”alla” (hebr. kol) två gånger till. Denna fyrfaldiga upprepning betonar att det enda som verkligen betyder något är att frukta Gud och lyda honom, se även Matt 6:33.]
14 För varje gärning (handling) ska Gud (Elohim) föra fram i domen, även det som är dolt (undangömt) – gott som ont. [Predikaren slutar där Ordspråksboken börjar – med en sund gudsfruktan, se Ords 1:7. Den som fruktar Gud kommer också att bry sig om hans budord. Den som fruktar Gud fruktar inget annat, men den som inte fruktar Gud fruktar allt annat. Den som fruktar Gud blir också fri från hämndbegär. Gud kommer att ge en rättvis dom och döma även det som skett i det fördolda, se 5 Mos 32:35; Rom 12:19.]