Bön och bönhörelse i djup nöd.
1För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.
2HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse.
3Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
4Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?
5Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull.
6Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?
7Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar.
8Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.
9Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt.
10HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN. [ (Psalms 6:11) Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast. ]